Denna räksoppa görs på både räkskal och räkor. Jag använder själv överblivna skal efter räkor i mitt fried rice så det är lite svårt att uppskatta, men definitivt inte mindre än 3 hg räkor, kanske 4.

1. Fräs räkskalen i smör till de börjar brynas - om du är tveksam om mängden smör har du för lite i - ställ in räkskjärtarna i kylen så länge

2. koka upp med ca 1.5. L vatten i 20 minuter - sila ur räkskalen

3. Tillsätt lök, morot o rotselleri tillsammans med lämplig mängd kycklingbuljong eller kycklingfond och koka även detta i ca 20 minuter

4. Sila ur grönsakerna och koka upp soppan igen tillsammans med en LITEN mängd grädde och räkskjärtarna i ca 5 minuter - räksjärtarna tillsätts så sent som möjligt - de ska bara bli varma

Då var det klart att ätas - kom ihåg att soppan är betydligt mer mättande än man tror

3 msk olivolja

450 g nötfärs

3-5 gröna chili (ta ut kärnorna och hacka, inte fint dock)

1 lök  (finhackad)

2-3 lagerblad

1 msk tomatpuré/tomatsås

2-3 msk currypulver

ordentligt med gröna ärter

ingefära (finhackad) och vitlök (grovhackad)

1. värm upp oljan i en gjutgärnsgryta, när den har rätt temperatur låter du chilin och lagerbladen sauteras i någon minut

2. I med löken, sänk värmed till 3-4 och låt stå i 10-15 minuter, rör ständigt om, tills den blivit gyllenbrun och reducerad. I med ingefäran o vitlöken och fräs i 1-2 minuter.

3. i med currypulvret och färsen. Rör om och hacka sönder färsen tills inget rött finns kvar.

4. I med tomatsåsen/tomatpuén och ärterna, samt lite vatten. Sänk värmen till 1-2 (efter uppkokning) och låt stå och puttra under lock i en kvart.

Om man vill höja den ännu ett snäpp så kan man efter steg 4 tillsätta några teskedar av mitt chutneyrecept (som även det finns på sidan).

Ifall någon har lust att läsa den så är det bara att dra ner den.

c-uppsats

Yttrandefriheten har försämrats otroligt i dessa tider. Vi i Sverige är stolta över vår generösa yttrandefrihet och arbetar hårt med frågan internationellt, där symbolpersonen är Davit Isaak i Eritrea. Är vår yttrandefrihet verkligen så bra dock, eller handlar det mest om symbolpolitik?

Nu 20 år efter att Berlinmuren fallit är det lika länge sedan som författaren Salman Rushdie har levt under fatwan. Allt fler författare blir idag förfölja, vi har Roberto Saviano i Italien, Orhan Pamuk i Turkiet som ständigt står inför hot att bli dragen inför rättegång för att han berättat sanningen. Detta är ren och skär katastrof.

Det kan dock vara svårt att förstå varför det faktum att författare och andra blir förföljda utomlands skulle vara Sveriges fel. Det är det inte heller, men om vi ska tala om en svensk yttrandefrihet så måste den användas. Nu i höst så har en debatt kretsat mellan Kerstin Ekman och olika representanter för den Svenska Akademien om dess roll i anslutning till Salman Rushdies fatwa. Det fanns då ett förslag om att göra ett uttalande till stöd för Rushdie. Detta uttalande blev inte av, i alla fall inte under den period då det skulle ha fått riktig effekt. Svenska Akademin, och även Sverige, kan tyvärr inte sägas ha lärt sig av sin historia. När Roberto Saviano i förra året började förföljas på grund av Gomorra så fanns ett liknande förslag om att stödja honom. Han blev i slutändan inbjuden till Akademien tillsammans med Salman Rushdie, men i utgångspunkten var bland andra Horace Engdahl kritisk till att Akademien genom att göra politiska ställningstaganden skulle försämra institutionens auktoritet. Att den institution som utser nobelpristagarna i litteratur inte kan ta ställning för att raskt stödja förfölja författare är ren och skär skandal.

Sveriges problem med yttrandefriheten stannar dock inte här. Efter Rushdies fatwa så bildades International Parliament of Writers till stöd för författare i liknande situationer som hans egen. De byggde sedan upp ett nätverk i olika europeiska storstäder som tog emot författare i behov av skydd. Exempel på sådana författare är den bangladeshiske poeten och kritikern Anusur Rahman som sedan september är fristadsförfattare här i kära Uppsala stad och har antagits av den internationella fristadsorganisationen Icorn. Med andra ord en förföljd författare som inbjudits av en svensk kommun (och därmed redan genomgått en sträng granskning). Vår vårt kära Migrationsverk så är allt detta som en piss i oceanen. De gör ett skämt av den svenska yttrandefriheten i det att de har bestämt att han inte uppfyller kraven för asyl och ska skickas ut ur landet.

Den fråga som jag vill ställa med denna artikel är denna. Vi i Sverige har länge varit stolta över vår fantastiska yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag tycker att svenska folket (och även världen i övrigt) förtjänar denna stolthet. Men stolthet i teori måste förenas med praktik. Antingen måste svenska myndigheter och institutioner börja stå upp för yttrandefriheten eller så måste vi avskaffa den. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

När jag var liten lekte jag precis som de flesta grabbar med lego, detta dyra och inte särskilt vackra objekt. Man staplar några bitar på ena sidan, lika många bitar på andra sidan och så för att det inte ska se ut som en skokartong så staplar man en lite lägre hög mitt emellan. När jag i vinterkylan går för att titta på Uppsala Konsert och Kongress så påminns jag av denna min barndoms leksak och inser att arkitekten, precis som jag måste ha lekt med lego, för precis så ser detta stålmonster som vi kallar konserthuset för ut.

Når Uppsala Konsert och Kongress skulle byggas så väckte det en hel del debatt, inte minst för att det rask klubbades igenom av tre partier i kommunfullmäktige, medan en förkrossande majoritet av befolkningen var emot bygget. Det utlystes i alla fall en arkitekttävling, med tanke på resultatet, som mest påminner om miljonprojektet, kan man tro annorlunda, och det står där det står på Vaksala torg.

Till skillnad ifrån många städer, exempelvis min hemstad Sundsvall, tycker jag att Uppsala har fångat kvar vad jag bäst kan beskriva som en varm känsla som ges genom det specifika sätt som dess olika byggnader faktiskt passar in i stadsbilden. För ett konserthus så var Vaksala torg en fantastiskt välvald plats, med uppsikt mot domkyrkan, marknad och komiskt nog fanns mitt emot konserthuset förut ett kafé som hette symphony. Allt detta skulle kunna ha möjliggjort till ett konserthus som både passar in och, på sitt eget sätt, förbättrar Vaksala torg. Tvärt emot vad man skulle kunna förvänta sig så skär denna legokloss något otroligt med stadsbilden, på ett sätt som, vad jag vet, inte motsvaras av någon annan byggnad i Uppsala.

Jag vet inte om det är därför, men det är inte precis så att uppsalaborna trängs för att komma in i detta skrytbygge som kostade skattebetalarna 583 miljoner och aldrig lyckats gå med vinst (UNT 11/9/09). Trots den utseendemässiga floppen så handlar ju ändå ett konserthus i grund och botten om innehåll, hur är det att sitta och lyssna och spela inne i lokalen? Ja, enligt Jonas Gardells hemsida så är det tydligen precis så fantastiskt som att spela i en madrass (Expressen 5/11/07) att det är en utmaning att spela där. Lego utomhus, skumgummi inomhus alltså.

Slutdomen över Uppsala Konserthus måste vara att det på alla led genomförts dåligt och att det inte precis lett till vare sig publikanstormningar och inte heller den vitalisering av det övriga näringslivet som det hoppades på. Frågan är dock vad man kan göra? Konserthuset står bara där, ska man låta det förfalla och därmed återvända till myllan där den här hemma, eller ska man med ett skuldtyngt sinne bevista lokalerna? Frågan är öppen.

Johan Agstam

First off, har du en matberedare? Om inte, så kan du sluta läsa nu. För er andra så plockarna fram matberedaren och sätter i kvinen.

Nu är det så att pesto kan man inte enkelt säga används så och så mycket (det har ju med färska örter att göra), det har mycket med personliga preferenser och annat att göra, men jag kan åtminstone ge några riktlinjer.

I med vitlök, jag använder 3 klyftor, (behöver inte vara skurna eller hackade, det fixar matberedaren). Rosta lite pinjenötter tills de börjar ändra färg. I med med dem också. Sedan kör ni (inte allt på en gång) i med persilja och basilika (färsk, ifrån kruka. Jag har ihjäl er ifall ni köper den frusna skiten).Om ni inte vill lägga 60 spänn för pesto till en måltid rekommenderar jag att ta några ordentliga grabbnävar spenat i också (det blir gott).

Häll i rikligt med olja kanske 1-1.5. dl till att börja med (kör ifrån flaskan, inga måttsatser här) och lite salt och svartpeppar och kör igång beredaren. Ojsan, jag glömde säga att ni ska ha i ordentligt med riven parmesan också. När ni har kört en sväng är det dags att hälla i mer olja och lägga i mer persilja, basilika, spenat och parmesan och krydda mer med salt och svartpeppar. Repetera tills konsitensen är rätt. Sen får du nästa gång du gör justera mängderna av spenat gentemot persiljan och basilikan. För över allt i en plastbytta med lock och ställ i kylen, håller minst en vecka.

Serveringstips: penne (kokt) eller knäckebröd (rå)

OBS! Eftersom spenaten har en tendens att ta överhanden så måste peston alltid åtföljas av riven parmesan.

Jag minns en sommar då jag var i gymnasiet och hjälpte till lite runtomkring i en kortfilm om Sagan om Ringen. Av en och annan anledning så tror jag aldrig att det blev att jag såg den kortfilmen, men efter att jag har sett det sjunde avsnittet av Livet i Fagervik som samme Levan Akin har styrt regin av så känner jag verkligen vilka fantastiska talanger som finns gömda i denne person.

Inte ens med den bästa välvilja kan man säga att jag följer svensk film regelbundet, men efter att ha sett detta avsnitt så känner jag verkligen…WOW!

Den tekniska aspekten är helt fantastisk, man verkligen känner vilken underbar insats skådespelarna gör. Särskilt min syster Karin Agstam, en nykomling i den svenska film- och tv-världen, klarar av sin roll med råge och gestaltar verkligen svårigheterna av att vara gift med den maniskt fotbollstokige “Bosse”, vars rollinnehavare Jonas Malmsjö gör en fantastisk insats och verkligen visar sina känslor mot fotbollen på ett så starkt sätt att man blir illa tillmods - fantastiskt gjort syrran!. Man skulle faktiskt kunna säga att denna Bosse speglar den svenska bilden av att alltid vara så politiskt korrekta. Bosse är den enda person som löper ut kina känslor mot fotbollen och därmed visar lite engagemang, vilket oundvikligen (för vi är väl alla svenskar) leder till ett avståndstagande ifrån alla parter och till besöksförbud på matcher, besöksförbud mot en person, fara att nästan spendera en natt i häktet och skilsmässa. Skilsmässan blir inte av för Bosse lovar att lägga band på sin kärlek till sporten, vilket snarast leder till att han blir en grå och tråkig biologisk organism, precis som om något har försvunnit ur honom…Fantastiska skådespelarinsatser, särskillt av syrran, och en fantastisk regi av Levan får en verkligen att fråga sig om detta verkligen är svensk tv.

Om du ska använda lök i matlagningen så är det bäst att den smakar så gott som den bara kan. Detta är hur man får till det.

1. Tag gryta eller wokpanna (beroende på vad du ska använda den till). Häll i ungefär 1.5 msk olivolja/lök. Låt den hettas upp och sänkt värmen till 3-4 och i med löken. Rör om löken hela tiden i ungefär en kvart. När det har blivit ungefär en tredjedel av den mängd du hade i från början så är du klar med steg 1.

OBS! Jag menar inte den lök som fastnade på kanterna ditt klantarsel.

2. I med ca 2-3 klyftor finhackad vitlök och 2 cm ingefära. Låt vara i (på samma värme) i ca 2 minuter. Nu har du världens godaste lök.

Jag hade efter att ha läst beskrivningen på stadsteaterns hemsida för några veckor sedan och fått intrycket att den skulle vara hemskt tråkig så mina förväntningar inför föreställningen var extremt lågt ställda. Drottning Kristina uppfyller förväntningarna med råge.

Det kan hända att det är att ta i litet väl mycket att uttrycka mig på det sättet, men jag tycker inte att en pjäs, oavsett hur bra komedivärde den har, kan ger ett bra betyg om den uppfyller förväntningar i en annan genre än den tilltänkta. I detta fall var det meningen att vi skulle få en skildring om vem den historiska drottning Kristina var i olika perspektiv. Trots vissa finurliga tankar, som att sätta in hennes moder drottningen och fadern kungen i rollerna av småbarnsföräldrar till ett dagisbarn i trotsåldern (därtill kunglighet), så ger pjäsen mer otydlighet än något annat.

Skådespelarna gjorde emellanåt en vedervärdig insats, om detta berodde på deras förmågor eller manuset är jag inte tillräckligt bevandrad inom teater för att bedöma. En sak som antagligen berodde på manuset och som jag absolut avskyr när det sker är när de kommer på den, tror de, intelligenta och uppskattade idén att involvera publiken i teaterstycket. Detta utvecklades till en tio minuter lång scen där en handdocka, med bara en (möjlig) perifer anknytning till pjäsens tema, drar ett stort antal Göteborgsrelaterade så kallade roliga historier. Som om inte det var nog med att de ödslar tid på detta så spenderar de en avsevärt lång tid på musik. Kom igen, det är ingen musikal, det är en teater och musik och komedi kan då vara en fin prägel på föreställningen vid slutet eller någon väl utvald punkt, men det finns en bortre gräns. Dessutom var musiken helt kass.

Det är inte så att jag har något principiellt emot varken komedi eller musik inom teatern, för det har jag inte. Jag drog på munnen många gånger under föreställningen. Men, en plats för allting och allting på dess rätta plats, och i en teater av detta slag är fel plats. Om det bara handlar om att skratta eller lyssna på musik kan jag lika gärna göra det hemma med ett avsnitt av Vänner eller ett stycke av Yo-Yo Ma. Att lägga en stor del av pjäsens tid på detta ser jag som fullkomligt onödigt och dumt. Än igen, som ett tillfälligt avbrott inte egentligen ett problem, men när man drar ut på det för länge så förlorar det relevans. Samma med de stora avsnitten där en av skådespelarna stod och läste upp, som jag uppfattade, för pjäsen totalt irrelevanta historiska fakta om perioden.

Man märker också tydligt vilken liten distans man som åskådare har till skådespelare under pjäsens gång, detta är extra tydligt i scener av en viss typ, den sort är så pinsamma som när de sker i en tv-serie så blir man så till illa mods att man byter kanal. I teater kan man inte göra detta, så man vet inte riktigt vad man ska göra med ögonen. Ska jag blunda? men det gör ju inte saken mycket bättre för jag hör ju fortfarande. Inte kan jag gå ut ifrån föreställningen heller. Det som blir kvar är väl att rikta ögonen på någon annan plats och precis som ett skrubbsår hoppas att det går över snart.

En intressant, eller snarare den enda intressanta aspekt av pjäsen som jag tvärtemot uppskattade väldigt mycket var deras tillämpning av Shakespeares ‘the play within the play’ genom att spela upp en scen ur en Garbofilm om drottning Kristina och sedan agera upp den filmen på scenen. Det tyckte jag gjordes väldigt väl och skådespelarnas mimik, särskilt läpprörelserna, gentemot filmens röster och rörelser var väldigt koordinerad.

Johan Agstam