Drottningen försöker för mycket och säckar ihop

Jag hade efter att ha läst beskrivningen på stadsteaterns hemsida för några veckor sedan och fått intrycket att den skulle vara hemskt tråkig så mina förväntningar inför föreställningen var extremt lågt ställda. Drottning Kristina uppfyller förväntningarna med råge.

Det kan hända att det är att ta i litet väl mycket att uttrycka mig på det sättet, men jag tycker inte att en pjäs, oavsett hur bra komedivärde den har, kan ger ett bra betyg om den uppfyller förväntningar i en annan genre än den tilltänkta. I detta fall var det meningen att vi skulle få en skildring om vem den historiska drottning Kristina var i olika perspektiv. Trots vissa finurliga tankar, som att sätta in hennes moder drottningen och fadern kungen i rollerna av småbarnsföräldrar till ett dagisbarn i trotsåldern (därtill kunglighet), så ger pjäsen mer otydlighet än något annat.

Skådespelarna gjorde emellanåt en vedervärdig insats, om detta berodde på deras förmågor eller manuset är jag inte tillräckligt bevandrad inom teater för att bedöma. En sak som antagligen berodde på manuset och som jag absolut avskyr när det sker är när de kommer på den, tror de, intelligenta och uppskattade idén att involvera publiken i teaterstycket. Detta utvecklades till en tio minuter lång scen där en handdocka, med bara en (möjlig) perifer anknytning till pjäsens tema, drar ett stort antal Göteborgsrelaterade så kallade roliga historier. Som om inte det var nog med att de ödslar tid på detta så spenderar de en avsevärt lång tid på musik. Kom igen, det är ingen musikal, det är en teater och musik och komedi kan då vara en fin prägel på föreställningen vid slutet eller någon väl utvald punkt, men det finns en bortre gräns. Dessutom var musiken helt kass.

Det är inte så att jag har något principiellt emot varken komedi eller musik inom teatern, för det har jag inte. Jag drog på munnen många gånger under föreställningen. Men, en plats för allting och allting på dess rätta plats, och i en teater av detta slag är fel plats. Om det bara handlar om att skratta eller lyssna på musik kan jag lika gärna göra det hemma med ett avsnitt av Vänner eller ett stycke av Yo-Yo Ma. Att lägga en stor del av pjäsens tid på detta ser jag som fullkomligt onödigt och dumt. Än igen, som ett tillfälligt avbrott inte egentligen ett problem, men när man drar ut på det för länge så förlorar det relevans. Samma med de stora avsnitten där en av skådespelarna stod och läste upp, som jag uppfattade, för pjäsen totalt irrelevanta historiska fakta om perioden.

Man märker också tydligt vilken liten distans man som åskådare har till skådespelare under pjäsens gång, detta är extra tydligt i scener av en viss typ, den sort är så pinsamma som när de sker i en tv-serie så blir man så till illa mods att man byter kanal. I teater kan man inte göra detta, så man vet inte riktigt vad man ska göra med ögonen. Ska jag blunda? men det gör ju inte saken mycket bättre för jag hör ju fortfarande. Inte kan jag gå ut ifrån föreställningen heller. Det som blir kvar är väl att rikta ögonen på någon annan plats och precis som ett skrubbsår hoppas att det går över snart.

En intressant, eller snarare den enda intressanta aspekt av pjäsen som jag tvärtemot uppskattade väldigt mycket var deras tillämpning av Shakespeares ‘the play within the play’ genom att spela upp en scen ur en Garbofilm om drottning Kristina och sedan agera upp den filmen på scenen. Det tyckte jag gjordes väldigt väl och skådespelarnas mimik, särskilt läpprörelserna, gentemot filmens röster och rörelser var väldigt koordinerad.

Johan Agstam