Legoarkitektur av skumgummi

När jag var liten lekte jag precis som de flesta grabbar med lego, detta dyra och inte särskilt vackra objekt. Man staplar några bitar på ena sidan, lika många bitar på andra sidan och så för att det inte ska se ut som en skokartong så staplar man en lite lägre hög mitt emellan. När jag i vinterkylan går för att titta på Uppsala Konsert och Kongress så påminns jag av denna min barndoms leksak och inser att arkitekten, precis som jag måste ha lekt med lego, för precis så ser detta stålmonster som vi kallar konserthuset för ut.

Når Uppsala Konsert och Kongress skulle byggas så väckte det en hel del debatt, inte minst för att det rask klubbades igenom av tre partier i kommunfullmäktige, medan en förkrossande majoritet av befolkningen var emot bygget. Det utlystes i alla fall en arkitekttävling, med tanke på resultatet, som mest påminner om miljonprojektet, kan man tro annorlunda, och det står där det står på Vaksala torg.

Till skillnad ifrån många städer, exempelvis min hemstad Sundsvall, tycker jag att Uppsala har fångat kvar vad jag bäst kan beskriva som en varm känsla som ges genom det specifika sätt som dess olika byggnader faktiskt passar in i stadsbilden. För ett konserthus så var Vaksala torg en fantastiskt välvald plats, med uppsikt mot domkyrkan, marknad och komiskt nog fanns mitt emot konserthuset förut ett kafé som hette symphony. Allt detta skulle kunna ha möjliggjort till ett konserthus som både passar in och, på sitt eget sätt, förbättrar Vaksala torg. Tvärt emot vad man skulle kunna förvänta sig så skär denna legokloss något otroligt med stadsbilden, på ett sätt som, vad jag vet, inte motsvaras av någon annan byggnad i Uppsala.

Jag vet inte om det är därför, men det är inte precis så att uppsalaborna trängs för att komma in i detta skrytbygge som kostade skattebetalarna 583 miljoner och aldrig lyckats gå med vinst (UNT 11/9/09). Trots den utseendemässiga floppen så handlar ju ändå ett konserthus i grund och botten om innehåll, hur är det att sitta och lyssna och spela inne i lokalen? Ja, enligt Jonas Gardells hemsida så är det tydligen precis så fantastiskt som att spela i en madrass (Expressen 5/11/07) att det är en utmaning att spela där. Lego utomhus, skumgummi inomhus alltså.

Slutdomen över Uppsala Konserthus måste vara att det på alla led genomförts dåligt och att det inte precis lett till vare sig publikanstormningar och inte heller den vitalisering av det övriga näringslivet som det hoppades på. Frågan är dock vad man kan göra? Konserthuset står bara där, ska man låta det förfalla och därmed återvända till myllan där den här hemma, eller ska man med ett skuldtyngt sinne bevista lokalerna? Frågan är öppen.

Johan Agstam