Reflektioner över den svenska “Yttrandefriheten”

Yttrandefriheten har försämrats otroligt i dessa tider. Vi i Sverige är stolta över vår generösa yttrandefrihet och arbetar hårt med frågan internationellt, där symbolpersonen är Davit Isaak i Eritrea. Är vår yttrandefrihet verkligen så bra dock, eller handlar det mest om symbolpolitik?

Nu 20 år efter att Berlinmuren fallit är det lika länge sedan som författaren Salman Rushdie har levt under fatwan. Allt fler författare blir idag förfölja, vi har Roberto Saviano i Italien, Orhan Pamuk i Turkiet som ständigt står inför hot att bli dragen inför rättegång för att han berättat sanningen. Detta är ren och skär katastrof.

Det kan dock vara svårt att förstå varför det faktum att författare och andra blir förföljda utomlands skulle vara Sveriges fel. Det är det inte heller, men om vi ska tala om en svensk yttrandefrihet så måste den användas. Nu i höst så har en debatt kretsat mellan Kerstin Ekman och olika representanter för den Svenska Akademien om dess roll i anslutning till Salman Rushdies fatwa. Det fanns då ett förslag om att göra ett uttalande till stöd för Rushdie. Detta uttalande blev inte av, i alla fall inte under den period då det skulle ha fått riktig effekt. Svenska Akademin, och även Sverige, kan tyvärr inte sägas ha lärt sig av sin historia. När Roberto Saviano i förra året började förföljas på grund av Gomorra så fanns ett liknande förslag om att stödja honom. Han blev i slutändan inbjuden till Akademien tillsammans med Salman Rushdie, men i utgångspunkten var bland andra Horace Engdahl kritisk till att Akademien genom att göra politiska ställningstaganden skulle försämra institutionens auktoritet. Att den institution som utser nobelpristagarna i litteratur inte kan ta ställning för att raskt stödja förfölja författare är ren och skär skandal.

Sveriges problem med yttrandefriheten stannar dock inte här. Efter Rushdies fatwa så bildades International Parliament of Writers till stöd för författare i liknande situationer som hans egen. De byggde sedan upp ett nätverk i olika europeiska storstäder som tog emot författare i behov av skydd. Exempel på sådana författare är den bangladeshiske poeten och kritikern Anusur Rahman som sedan september är fristadsförfattare här i kära Uppsala stad och har antagits av den internationella fristadsorganisationen Icorn. Med andra ord en förföljd författare som inbjudits av en svensk kommun (och därmed redan genomgått en sträng granskning). Vår vårt kära Migrationsverk så är allt detta som en piss i oceanen. De gör ett skämt av den svenska yttrandefriheten i det att de har bestämt att han inte uppfyller kraven för asyl och ska skickas ut ur landet.

Den fråga som jag vill ställa med denna artikel är denna. Vi i Sverige har länge varit stolta över vår fantastiska yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag tycker att svenska folket (och även världen i övrigt) förtjänar denna stolthet. Men stolthet i teori måste förenas med praktik. Antingen måste svenska myndigheter och institutioner börja stå upp för yttrandefriheten eller så måste vi avskaffa den. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.